Skit Happen´s
Jag fick en fråga från hur man klarar livets bakslag, örfilar och hästsparkar? Jag vet inte....kanske för att man måste. När vår äldsta son fick diagnosen infantil autism var det ett hårt slag. Sen kom Joel och livet rullar på. När jag var 34 tänkte jag: nu eller aldrig mer, jag lyckades övertala min sambo, en gång till. Josefin föddes nästan exakt på beräknad dag. Men nånting gick snett, hon slutade andas precis när förlossningsarbetet hade börjat.SKIT HAPPEN`s!!
Ni som har barn kan nog tänka er tomrummet inom mig.....man vet ju så väl vad man blivit "snuvad " på. Sniffa på en nybadad bläbb, eller att förmiddags lura på soffan med bläbben mot bröstkorgen....
För tre år sen konstaterades det att Jonas led av kronisk njursvikt, enda chansen för honom var transplantation.
Och för två år sedan blev min sambo tvunngen att amputera sitt högra ben. Vad gör man när allt känns nattsvart? Jag har inget universalsvar- bara mitt sätt. Det är , att först lägger jag mig på golvet och gråter tills tårarna är slut, sen reser man sig, sätter näsan i vädret och säger till mej själv: Men snälla du, vad håller du på med? Inser du inte att det kunde vara mycket värre!!!
Om inte Josefin lämnat oss så hade vi inte haft Joakim idag, och även om Jonas är autistisk så kan han gå själv äta själv, skilja mellan ja o nej. Han är en baddare på att lägga pussel, han känner själv när han behöver gå på toa, och mycket mer, såna grejer som "vanliga" föräldrar tar för givet! Den 25/11 förra året fick han livet åter, han fick en ny njure transplanterad. Det känns också dubbelt, för med den njuren kom vår glädje men naturligtvis någon annans hjärtesorg.
Och om inte Affe bestämt sig för att låta "dom" kapa benet så hade han inte levt idag! En liten intrampad spik i foten resulterade 15 år senare i benröta och blodförgiftning i hela kroppen, det hängde på en skör tråd. Han är ju ändå den samma bara ett halvt ben kortare, det var ju inte huvudet dom tog av!!
Blir han för dum o tjatig är det ju bara att ta benet och ställa det utom räckhåll för homom,HA ,HA!
Det är nog galjhumorn som gör att man orkar. Vad jag vill ha sagt är att man ska vara glad och tacksam för det man har,
och inte snöa in på vad som kunde ha varit, det är meningslöst, bättre att lägga den energin "här och nu"!
Jag är inte en sån människa som måste prata och analysera,vi har inte behövt det, jag är nog ganska fåordig av mig(beroende på sällskapet), jag menar prata med kuratorer, psykologer och stödgrupper. Det har jag avböjt....däremot har jag alltid haft en öppen famn att krypa in i. Så för mig är prat överreklamerat, handling är mer värt i vår lilla värld..
Ojojoj, va ni fått genomlida. Men det som inte dödar en stärker en istället! Vad jag menar är hur ni två som par har klarat er igenom detta, jag antar iaf att allt är bra mellan er och det måste bero på att ni antingen är bra på att kommunicera sinnsemellan eller att ni på nåt sätt bearbetat alla sakerna ihop??? Eller har ni "sörjt" för er själva och ändå klarat erat förhållande? Förstår du vad jag menar? Förlåt att jag frågar men jag tycker det är intressant att veta hur folk klarar kriser tillsammans, många ggr går man skilda vägar just för att man inte samtalar eller förstår den andres sorgarbete.
Klart man ska va tacksam för det man har, absolut, ni verkar ha en bra, mysig familj och sunt psyke ;o)
P.S Texten på din blogg är jättesvårt att läsa, man måste anstränga sig en hel del...tänkte om du kunde tänka dig o ändra, iaf till skarpare text.
Godnatt o kram
Oj, jaa det är ju egentligen sjukt vad en del människor ska behöva genomlida i sitt liv... många prövningar o mycket kämpande men det är ju som sagt först då man egentligen inser hur stark man är som person o som familj. Visst- det finns alltid dom som har det värre men om man har klarat att gå igenom sånna där svårigheter o tuffa tider ska man iaf vara himla stolt över sig själv, att man klarat av det, vuxit pga det och att man är starkare än man tror.
Nanna, du är en underbar människa som jag beundrar! Det finns de som gnäller och tycker synd om sig sjäva för minsta lilla, folk glömmer bort att vara tacksamma för de liv de har. JAG är tacksam, dock lite gnällig ibland bra för att! =) men du kan ju tro då att man har bra lust att slänga en slägga i huvet på en viss egoistisk bastard som bara tycker synd om sig själv och inte är tacksam för 5 öre att h*n har 3 friska barn och redan levt ett långt bra liv med hälsan (för det mesta) i behåll.
Tårtorna va jätte fina ju btw(by the way ;) lite datorspråks förkortning), och tycker det är en utmärkt idee att göra dom själv i framtiden =)
Ska se om jag kan lägga in lite bilder nu när vi fått igång datorn igen =)
Kram på da STUMPAN ♥
