Idag är det riktigt skönt ute, men solen vill inte riktigt...det är vad min farmor skulle ha sagt: Det är lite henet på himlen!

Angående Mistythess  fråga, ...naturligtvis har vi gråtit som barn i varandras armar,vi har gråtit i vår ensamhet. Jag har en kompis som istället för att beklaga med blommor, ringde varje dag i tre månaders tid, ända tills jag pratade med henne.
 
Jag svarade inte i telefonen alls första tiden, omvärldens omtanke fick Affe sköta. Men den här vännen gav inte upp, med henne kunde jag älta hela förloppet om och om igen.
 
Det glömmer jag aldrig! Skulle någon vän råka ut för något liknande,  är det bästa ni kan ge..tid och ett öra som orkar lyssna till samma sak tiotusen gånger.

 Nu ska jag pallra mej ut i trädgården och kolla hur det ser ut . Har ni sett den arten som jag är special-säker på att odla??